Jag kan bara tala för mina egna erfarenheter, men jag skulle gissa att det ser liknande ut på andra håll i landet.

Jag går ungefär en gång i halvåret till diabetessköterskan och ca en gång om året till diabetesläkaren. Skulle det behövas har dom här ganska stor flexibilitet verkar det som. Vissa personer kanske behöver gå lite oftare, andra lite mindre och dessutom kan det ju gå i perioder.

Jag har inte noterat ngn större skillnad av själva behandlingen egentligen. Kanske att kraven är lite högre satta efter tonårstiden och att man tar fler prover eftersom man kan få andra typer av problem som vuxen än som barn (jag tänker väl på rak arm framförallt på kolesterolvärden och sådant).

Det finns nationella mål för diabetesbehandlingen, dom finns att läsa i Nationella riktlinjer för diabetes som du kan hitta på följande länk; http://www.sos.se/FULLTEXT/9900-063/9900-063.htm (Mycket att läsa, ett tips är att kolla förteckningen högst upp och välja det som känns relevant i din situation just nu.)

Förresten. Det finns en version för hälso och sjukvården också, personligen tycker jag den var mer innehållsrik och ger bättre förutsättningar att veta vad man ska sträva mot och vad du har rätt att "begära" att få hjälp med. http://www.sos.se/FULLTEXT/9900-061/9900-061.htm

Senast redigerat av Ubuntu (2007-11-27 09:17:43)

LilaElefant skrev:

Sen visste jag inte att man ska gå på fotundersökning när man kommer från barn och ungdom. Även om jag inte har några problem med fötterna. Är det många som har problem med fötterna?

Relativt många har efter flera år med diabetes fått olika former av känsel och cirkulationsstörningar i fötterna. Det är ngt som tar lång tid att utveckla och risken minskar ju bättre blodsockerkontroll man uppnår. Värt att tänka på är också att dom mestadels äldre människor som har problem med fötterna inte alls hade samma förmåga att reglera blodsockernivåerna som vi har i dag. Det är med andra ord inte alls säkert att problemen kommer vara lika stora i framtiden eller att du personligen kommer att drabbas, även om risken naturligtvis alltid finns där (vilken den också gör för ickediabetiker!).

Senast redigerat av Ubuntu (2007-11-30 15:28:19)

Jo, jag hade också fått höra att jag hade högt blodtryck när jag gick på barn och ungdom men när jag kom till vuxen så hade jag ett väldigt lågt blodtryck. Vet du vad mycket ni betalar i ditt landsting?

Sockerpinglan skrev
När man byter insulinsort, känns det ibland som om man hade fått diabetes på nytt, dvs allting blir nytt och inga förutsättningar stämmer längre mot hur det tidigare funkade. Under senare år har det ju kommit ut en del nytt på marknaden, och det har gjort att även gamla rävar som jag, blivit som nybörjare. Det här tror jag inte sjukvården ser fullt ut, utan tycker att "du har ju vanan, så du vet ju hur det funkar. Gå hem och testa", men så sitter man där lite ensam och förvirrad.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Precis så var det för mig när jag skulle byta från Monotard som jag haft i över 30 år till Lantus - vilken förändring.
Sådant som tidigare alltid sänkt blodsockret gjorde inte det längre, och i vissa situationer kunde blodsockret t o m stiga istället för sjunka.
Men efter en övergångsperiod mår jag toppen av Lantus, men vägen dit var lite skakig i början när jag gjorde fel i många situationer.
Diabessköterskan såg ganska förvånad ut över att jag "gjorde fel" i många situationer, men om man har 30 års erfarenhet av att man behöver göra på ett visst sätt vid t ex idrott, så är det svårt att sluta med det över en natt.