Jo visst  skulle man vilja ha någon att parata med som är i samma situation. En riktig kompis som också har diabetes har jag ofta önskat mig. Men att hitta det är inte så enkelt. Fick diabetes när jag var 27. Då finns ina läger alls!

Hej Jomma,

Jag var lite som du, fast jag har aldrig tyckt att jag var en utböling eller vad man ska säga för att jag har diabetes. Jag tror att det kan ha varit för att jag fick diabetes när jag var 3år och har levt med det hela livet. Alla har varit förstående, till och med i lågstadiet. Tror att det kan vara för att jag kommer från en liten stad, min klass på grundskolan har gått i samma klass ända sedan dagis, och vi har alla varit väldigt bra kompisar. Men att åka på läger har aldrig riktigt varit min grej, var väldigt blyg och hade inget självförtroende när jag var yngre, så det fick inte bli några läger förrän tills förra året. Dock har jag förändrat mig så nu är jag väldigt social och letar efter flera i min situation

Jo, jag håller med om att våra liv skiljer oss väldigt. Fast jag tycker om att prata med äldre som har mer erfarenheter än vad vi 20åringar har Och sen även på alla andra plan, inte bara diabetes utan även "vuxenlivet". Tycker att det kan vara intressant att höra hur kvinnor med diabetes klarat av sin eller sina graviditeter även om det inte själv är aktuellt för mig och min sambo.

Håller självfallet med dig att det kan vara kul att prata med människor i sin egen ålder

Hoppas allt är bra med dig iallafall!

EN I MIN KLASS HAR DIABETES SÅ DET EE JU TUR MEN HAN EE EN KILLE HIHI:) MEN KÄNS ÄNDÅ RÄTT BRA

När jag fick diabetes som 5-åring, fick jag tillbring en vecka på sjukhus för att ställa in dos och få ordning på värdena (vet inte om det funkar så idag?). Sjukhuset var lite större, så där fanns andra med diabetes. Min mamma började prata med en annan mamma i väntrummet och hennes dotter hade diabetes, så våra familjer har sedan dess hållit kontakten (snart 40 år nu!) vilket startade som en liten brevväxling oss barn emellan och någon bjudning familjerna emellan.

Vid 10-års-kontrollen lades jag in på nytt för en veckas kontroller (kanske också har försvunnit i dagens diabetesvård?), och där fick jag två nya kompisar genom att vi delade rum, av vilka jag fortfarande har kontakt med den ena.

Och under skolåren var vi ungefär tre diabetiker som fick lite extra mellanmål o möttes i skolköket, men dem har jag aldrig haft kontakt med; varken då eller senare. Vi fann inte riktigt varandra, eller kände behov av varandra.

På en av mina första arbetsplatser var vi 8 pers på avdelningen, och en av dem visade sig vara diabetiker, men vi pratade egentligen aldrig så mycket om våra sjukdomar. Bytte bara några korta erfarenheter. Så där "klickade det kanske inte fullt ut".

När jag tog sprutan vid en danskurs, dök det fram en annan diabetiker och började prata.

Så till och från under livet, tycker jag att man möter andra. En del blir man inte kompis med - bara för att man är diabetiker - men ofta har man ju liknande erfarenheter och kan växla tankar.

Där man oftast möter andra diabetiker, är ju faktiskt vid läkarbesöken eller när folk ser att man tar sin spruta, så att åka på läger är inte den enda vägen. Men det jag framförallt har lärt mig, är kanske att vi tar vår sjukdom väldigt olika och hanterar den väldigt olika.