hej. eller vad man nu kan säga..
min dotter på 1,5 år fick här om veckan diagnosen diabetes typ 1.
det kändes som att det var det värsta som kunde hända!
men sen gick det några dagar och det lade sig..
Vi ligger fortfarande på sjukhus och kommer att göra det en vecka till ungefär..
Min fru är underbar och relativt lugn med det hela om man nu kan uttrycka det så. Hon har varit med "lilla grisen" dag ut och dag in på sjukan.
Men sen tänkte jag att hon kunde få en paus. Hon gick och åt med sin mor och allt gick bra. Då kom det över mig helt plötsligt hur tungt det är med diabetes. Lilla grisen fick en lågpunkt på ca 3 i blodsocker precis när hon hade somnat. jag som ovan vet ju inte vad man ska göra springer nästan till sköterskorna och frågar.. det gick ju naturligtvis bra men det gjorde ju att jag förstod en hel del..
Jag vet att det jag säger inte är logiskt eller så, men jag kände bara att jag var tvungen att ventilera lite...
tack för er tid.
Offline
Eftersom jag debuterat typ 1 i vuxen ålder har jag aldrig behövt hjälp av föräldrar på samma sätt som din dotter kommer att göra. Inte heller har jag barn, så jag kan inte ge en föräldravinkel på det. Så det jag kan säga är att jag hoppas att allt går bra. Och jag kände själv när jag debuterade, att det viktigaste av allt är att acceptera sjukdomen och att inte hetsa upp sig. Visst får man känna sorg. Och visst får man känna oro. Det vore omänskligt att inte göra det. Men man måste ändå acceptera. Och att jaga upp sig, att få panik över ett högt eller ett lågt värde, förvärrar ofta situationen. Och det bästa sättet att undvika panik är kunskap, att veta hur man hanterar problemsituationer. Jag hoppas du och din fru blir ordentligt utbildade och att ni trots sorg och oro kan ta till er den information ni får.
Offline