Fick diabetes för drygt 4 år sedan. Från början var jag som Sus, Sandra och Jebus; tyckte inte alls att det var så jobbigt - kände mig sund och frisk och mådde sååå mycket bättre av behandlingen! Hade just börjat jobba och tyckte arbetslivet och diabetes gick bra att kombinera. Jobbar dessutom inom det medicinska fältet så även jag har god förkunskap om hur kroppen funkar - att tänka som en bukspottskörtel var väl ingen sak! Bodde litet och hade råd med mycket. Gick för liv och lust in i projektet att skaffa barn; graviditeten var jättejobbig, men jag höll fanan högt, var bara sjukskriven deltid den period när jag kräktes fram till kl. 3 på dagarna samt ibland på nätterna (borde definitivt varit heltidssjukskriven... mådde så dåligt och var så trött att jag ibland somnade på jobbet), hade HbA1c på 4,1, gick bara upp max den vikt man fick osv. Amningen funkade bra - hade finfina värden... Vi byggde hus och jag lade golv under mammaledigheten. Älskade verkligen att vara hemma med mitt lilla mirakelbarn och pyssla i huset!

Men NU - när alla kompisar, syskon etc hamnat i "förökningsåldern" och Nu när jag jobbar igen och det ska fixas och trixas med omvärlden, förskolan, och den lillgubben, man ska vara mamma, fru, syster, dotter, kompis, god granne, motionär, byggarbetare, hemmaekonom och hinna med någonslags karriär, ... NU tycker jag det är hur jobbigt som helst! Var ska sockerkollen rymmas? När ska jag hinna med motionen? Hur ska jag få någon rutin i vardagen när man inte alls vet vad som väntar (baseras ju mycket på humöret/hälsan på yngste familjemedlemen)? Dessutom vill jag gärna ha ett barn till och då MÅSTE jag försöka få in kontrollen av sockret igen.

För min del är det det jobbigaste med diabetes just nu - all press. De framtida komplikationerna får jag tänka på när de nuvarande ger tid för det.

Men, men... ingen tvingar en att skaffa barn eller hus eller kompisar eller ett LIV för den delen - vilket säkert någon kommer påpeka... så jag har bara mig själv att skylla *känner mig lite cynisk - blir ofta det när jag ska tänka på diabetesen*

Tintomara skrev:

Nu är jag hemma igen. Just den här gången löste det sig självt utan vare sig 1, 2, 3 eller 4 - genom att jag var tvungen att skynda mig till bussen precis när själva Tupperware-visningen var över och fikat skulle börja! :-)

Annars håller jag med trådskaparen, Lotta, om att oron för senkomplikationer är det värsta. Det är liksom två olika dimensioner av sjukdomen - dels vardagens små förtretligheter i nuet, dels prognosen på längre sikt.

Att få "åldersdiabetes" när man är 60-70 bast (eller åtminstone över 50) är ju en sak, för då hinner man inte ha sjukdomen så himla länge. Men när man får diagnosen redan vid 35... Ja, då ser förstås framtiden lite dystrare ut... Fast det är ändå inget jag går omkring och tänker på för jämnan. Antar att det kommer att kännas mer aktuellt när den första komplikationen dyker upp, typ när ögonbottenfoto visar på skador/förändringar. Eller förresten - jag vet när oron kommer att kännas på allvar första gången: När jag vaknar en morgon och kollar faste-BS och ser att jag har blivit "tvåsiffrig"... Då blir det panik i stugan: "Hjälp, hjälp! Metformin! Insulin!"

Tvåsiffrig vill jag bara bli när det gäller vikten! :-)
Inte när det gäller blodsocker! :-(

Nu är ju det här en ganska gammal tråd, men jag bara inte låta bli att väcka den till liv.

Varför är du så vettskrämd för att använda metformin och/eller insulin för din diabetes? Faktum är ju att livet blir avsevärt lättare att leva i många avseenden. Du slipper oftast att vara så extremt vaksam och försiktig när det gäller maten, något som jag är övertygad om skulle underlätta för dig såväl till vardags som till fest. Jag tror faktiskt du skulle uppleva att du får en påtagligt ökad livskvalitet.

Med tablettbehandling kan du kosta på dig att äta lite extra gott någon gång emellanåt, utan att blodsockret drastiskt skjuter i höjden. Än mer uttalad effekt har du naturligtvis av insulin, vilket inte heller behöver vara särskilt krångligt eller besvärligt. Många gånger räcker det med basinsulin till kvällen, vilket inte är särskilt betungande.

Dessutom visar nya forskningsrön att en tidigt insatt tablett- och/eller insulinbehandling är att föredra framför enbart kost- och motionsbehandling, även vid måttligt förhöjda blodsockervärden. Patienter som redan i tidigt skede behandlas farmakologiskt uppvisar oftast färre senkomplikationer än enbart kost- och motionsbehandlade patienter där medicinering sätts in i ett betydligt senare skede av sjukdomen.

Mvh /Sweety Darling

Senast redigerat av Sweety Darling (2009-10-24 17:05:27)

ny skrev:

En fråga

Är depp.. fysiskt eller psykiskt betingat?

Det går nog inte att dra en klar skiljelinje mellan fysiskt och psykiskt. Eller hur menar du? :-/
Klinisk depression anses ju bland annat bero på en kemisk obalans som kan korrigeras med hjälp av läkemedel.
Däremot finns det ju en väldans massa människor som inte blir deprimerade av endast biologiska orsaker, utan av livshändelser osv (som med all sannolikhet påverkar nivåerna av signalsubstanser osv i hjärnan). Likaså blir många hjälpa av andra behandlingsformer än läkemedel som i slutändan får antas ha samma effekt, rent biologiskt.

Det ena utesluter inte det andra.

Senast redigerat av Ubuntu (2009-10-31 19:48:17)

Jag tror iaf att man ska vara väldigt noggrann med att skilja på "depp" och "depression". Depression är en sjukdom som ingen rår för, bland det minst konstruktiva man kan säga till en deprimerad patient är att "rycka upp sig" eller liknande. Under sådana omständigheter vill  iaf jag hävda att attityden och inställningen inte är huvudproblemet.

Men har man inte hamnat i den situationen, utan fortfarande fungerar någorlunda normalt och det mer handlar om oro och tankar inför framtiden som så att säga inte är på en sjuklig nivå, då tror jag att attityden absolut spelar in. Ingenting blir bättre av att man målar fan på väggen i förväg, eller fokuserar på allt det negativa.

Att diabetes i sig rent biologiskt skulle öka risken för depression eller ångest har åtminstone aldrig jag hört talas om. Däremot är det väl väldigt sannolikt att det finns ett indirekt samband, iom att diabetes trots allt är en kronisk sjukdom som påverkar livet i väldigt stor utsträckning. Missförstå mig rätt här nu, man kan så klart leva ett hyfsat normalt liv med diabetes, men det blir under andra omständigheter när det gäller planering, medicinering osv. För många kan det kanske vara en droppe som får bägaren att rinna över och till slut ger en mer sjuklig problematik.

Wembo skrev:

Hej allihopa!
Jag fick diabetes i måndags och mår väl sådär, oväntat för jag är 19.. Trodde jag va för "gammal" eller ung. Jag har fortfarande inställningen att jag är sjuk och tar sprutor, men snart blir jag frisk!! Naiv...
Idag va min första dag ute i världen, blev utskriven från sjukan igår. JISES vad svårt det är att hålla nere eller uppe bs. Jag har mått dåligt HELA dagen. Antingen för att det vart för högt eller lågt. Mitt normalvärde nu ska ligga på 15 mmol däremot, va uppe i 30 när jag kom till akuten så dom vill inte sänka mig för fort. Hur lång tid brukar det ta innan man hamnar i balans och faktiskt mår Bra av insulinen/dextrosolen och allt dyl?

(Nojig som tusan över mycket mer så kommer bli en flitig uppdaterare!!)

Välkommen i gänget.
Beklagar din diagnos. Men samtidigt har du som diabetiker i dessa tider alla möjligheter att leva ett fullt normalt liv utan några större begränsningar.
Tyvärr "går man inte säker" i någon ålder. Diabetes, i dess olika former, drabbar alla åldrar.
För min egen del kom jag ganska snabbt in i rutinerna. Jag har väl snarare släppt på dem med tiden.
Har du turen med dig och kom under insulinbehandling relativt fort kan du se fram emot en relativt "lättstyrd" diabetes under den kommande remissionsfasen.
När de överlevande betacellerna får uppbackning i form av insulin kommer de så småningom återhämta sig och prestera mer. Detta leder till att din egna insulinproduktion hjälper dig att hålla blodsockret i schack. Har du tur kan remissionen vara i flera år.

tjo är ny här och är 15 år, fick diabetes när jag var runt 3½ och fick diagnosen efter känning vid middags tiden då jag blev körd in till sjukhus, hade ett par dagar innan blivit 4 år. hade ingen aning vad det var för nått och blev grymt sur när jag inte fick åka hem då mina föräldrar pratade om sprutor och blodsocker mätare > jag tyckte det var helt okej de första året då man fick stor hjälp av både mamma och dagisfröken och även när jag började i sex års. sen har ju åren gått och jag har kommit in i tonåren och som många vet så blir man sur lätt som tonåring. har tyckt att mitt liv är skit med diabetes, det är jobbigt, jag mår ständigt dåligt, jag får känningar ofta etc etc. hba1c ligger på runt 7.3 sist, väldigt högt men är påväg ner och vad jag kollat upp med värdena så borde jag gå ner till cirka 6 nästa gång jag går till läkaren.

det jobbigaste måste dock vara känningar. de senaste känningarna har jag fått efter skolan, stressigt i skolan har jag lärt att det inte är bra för värdena, kommer hem kollar på TV mår prima, men sen blir jag otroligt trött och somnar nästan direkt. vaknar upp cirka 2 timmar efter med känsla av panik, förvirring och illamående med värden runt 1.5-2.3 och hittar närmaste dextrosol (har lagt ut överallt i huset, funkar prima! ett i vardagsrums bordet, ett vid köksbordet, ett vid köket, ett vid byrån vid ytterdörren och en på mitt bord i sovrummet alla väl synliga) och efter ex antal så får jag tillbaka känsel i alla leder och börjar såklart må ännu dåligare av socker rushen.

känningar måste bara vara det jobbigaste som finns