Känner igen mig i det som skrivs om vikt- och mathetsen som lätt blir. Själv har jag varit supersmal ett tag, blev med barn och hela tiden jag var gravid var barnmorskan på mig om att man ska se upp med vikten. Jag fick till slut säga till henne att inet ta upp det mer, för jag hade sådan ångest för varje kilo plus... och man MÅSTE ju gå upp i vikt när man väntar barn och är pinnsmal...  annars blir det ju fel. Tur att jag kunde resonera logiskt iaf. Men nu ligger jag på några kilo plus sedan barnet kom (ingen fara, BMI på 22). Det är svårt att hinna med att riktigt sköta om sig själv!
Och som resultat har släkten i somras sagt ÅH vad du har lagt på dig! Du är mycket rundare nu. Du ser så FRISK ut.  - Vilket har lett till värsta hetsbantningen med extremt nyttiga dagar och extrema svulloåterfall på kvällarna eftersom jag är sååå hungrig. Visst har jag gått ner 2 kg, men HbA1c har stigit mycket eftersom jag nästan alltid är hög på nätterna...

Tror absolut på att diabetiker har ett konstigt förhållande till mat. Det är LIVSVIKTIGT på ett annat sätt för oss än de som slipper tänka på det.

jag äter skit, skräp. nästan hela tiden, det är det enda som funkar för mig, är typ min version av anorexi. istället för att inte äta så börjar jag äta skit jag inte borde äta.

har grymt ofta haft tankar om hur det skulle vara att inte ha diabetes, eftersom jag fick det när jag var 4 så vet jag inte hur det känns att kunna gå in i affären köpa en glass och bara äta den, utan att behöva ta spruta, utan att må dåligt efter, utan att behöva kolla värden.

detta betyder att jag ibland köper godis, kakor och annat skitmat och bara äter det utan att mäta mig eller ta spruta, kommer sen hem och ångrar mig djupt då jag mår otroligt dåligt efter det och tar spruta, då det är dålig mat med snabbt socker så går jag snabbt ner och måste sen ta en rejäl måltid så att jag inte får en känning på det också.